Den desorganiserade anknytningsstilen – när närhet både lockar och skrämmer.

Den kanske minst kända av anknytningsstilarna, men ofta den mest komplexa kallas desorganiserad anknytning. Den beskrivs ibland som en blandning av de andra otrygga stilarna, men egentligen handlar det om något mer djupt rotat: en konflikt mellan två starka drivkrafter – längtan efter närhet och rädsla för just den närheten.

Inte så ovanlig som man tror

När man först började forska på anknytning trodde man att desorganiserad anknytning var ovanlig. Idag vet man att det gäller ungefär 15–20 procent av befolkningen. Bland personer som vuxit upp under svåra eller otrygga förhållanden kan andelen vara ännu högre.

Att ha en desorganiserad anknytning betyder inte att något är ”fel” på en. Det betyder att man inte riktigt har hittat ett organiserat sätt att knyta an. Man kan pendla snabbt mellan att vilja komma nära och att plötsligt känna sig rädd, kvävd eller misstänksam.

När trygghet och rädsla kommer från samma person.

I grunden handlar det ofta om att man som barn har haft en eller flera vuxna som varit både källan till trygghet och källan till rädsla.
En förälder som kanske kunde vara varm och kärleksfull ena stunden, men arg, oberäknelig eller skrämmande nästa. Eller en förälder som själv bar på trauma, psykisk ohälsa eller missbruk och därför inte kunde vara känslomässigt tillgänglig.

För ett barn blir det ett olösligt dilemma:
”Jag behöver dig för att känna mig trygg, men du skrämmer mig.”

Den konflikten skapar ett inre kaos, och barnet växlar mellan att söka närhet och att dra sig undan. Det är detta mönster som ofta följer med in i vuxenlivet.

Hur det kan se ut i vuxna relationer.

Som vuxen kan man uppleva en stark längtan efter närhet, men när någon faktiskt kommer nära väcks en diffus rädsla. Kanske börjar man:

• ifrågasätta sina känslor: ”Tycker jag ens om hen egentligen?”
• bli självkritisk: ”Jag förstör alltid allt.”
• irritera sig på småsaker hos partnern, trots att man egentligen längtar efter trygghet
• dra sig undan eller börja leta fel när relationen börjar kännas stabil

Det kan vara väldigt förvirrande. Man kan känna att man både vill och inte vill samtidigt, att man saboterar något fint utan att förstå varför. Ofta väcker det skam och självkritik, när det i själva verket handlar om gammal rädsla som aktiveras.

Vägen mot läkning.

Det första steget är att förstå sina mönster och börja lägga märke till när man hamnar i dem.
För många är det hjälpsamt att gå i terapi, särskilt i en trygg och stabil relation där man kan utforska och bearbeta de känslomässiga såren från barndomen.

Att leva med en desorganiserad anknytning kan innebära stark ångest och snabba känsloväxlingar, särskilt i nära relationer. Men det går att läka.
Det sker genom att:

• få nya trygga relationserfarenheter
• bearbeta trauman och sorg
• öva på självmedkänsla och självreglering
• bygga en vardag där man känner sig trygg, även i sig själv

Med tiden kan man börja känna igen rädslan när den dyker upp och i stället för att fly, lära sig att stanna kvar i den trygghet man längtat efter.

En sista sak att komma ihåg…

Anknytningsstilar är inte fasta etiketter utan beskrivningar av mönster.
Man kan vara mer eller mindre desorganiserad, och man kan luta mer åt det undvikande eller ambivalenta hållet. Dessutom spelar både temperament, gener och livserfarenheter in i hur anknytningen formas.

Det viktiga är inte att sätta en exakt etikett på sig själv, utan att förstå hur ens historia påverkar ens sätt att älska och att det alltid finns möjlighet att skapa nya, tryggare mönster.